violetfluid

Jag är i spillror. Jag ligger utspridd mellan stockholm och bergvik och önskar att det fanns något så enkelt som att bara samla ihop sig själv igen. Men jag kan inte ens formulera vad jag tänker på.

När jag sitter ensam framför datorn här hemma i Bergvik och äter pasta klockan 22:16 en tisdag på ett lov som inte ens tillhör mig så undrar jag, vad är skillnaden? Vad är skillnaden på en ensam lägenhet och en dator i Stockholm, och ett ensamt hus och en dator i Söderhamn? Ensamheten svider lika mycket vart jag än befinner mig.

Problemet med mig är väl att när jag känner mig ensam så vill jag fly ifrån det, fly ifrån ensamheten. Men faktum är att den följer mig vart jag än går. Den sitter så djupt inrotad i mig att jag inte kan skaka bort den. Jag kan inte gömma mig från den.

Visst finns tillfällen då någon individs närvaro kan få mig att känna trygghet, men den slits alltid bort så fort och plötsligt är jag ensammast på jorden igen. Just nu är jag det, ensammast. Ensammare. Jag är den där tragiska figuren som vältrar sig i självömkan.

Och jag kan inte sluta.



(verklighetsflykt.)