violetfluid

Idag rensade jag mina bilder och dokument på datorn och snubblade över den här texten som jag skrev för väldigt längesen. Jag har nog inte sett den på två år. Den skrevs till en vän.
Bara för att det är min favorittext utav alla hundra jag skrivit, (jag har nyss upptäckt att den är finast med Fred Åkerström i bakgrunden.)
Så med förhoppning om att ni ska tycka om den..

 

mina händer är för långsamma för att klara svåra ackord och du var alltid
svårast av alla att spela, men fortfarande var du det vackraste att se. när
man väl lyckades klara fingerspelet över ditt ansikte och din bröstkorg, så
var brutna fingrar värt det.

du har helt enkelt såna ögon som inte går att greppa om, du är helt enkelt
en sån människa som alltid glider iväg, som sipprar mellan fingrarna hur
tätt man än håller ihop dom. som överbeslutsamt vatten trycker sig ner i
handfatet och ut i avloppet, så rymmer du.

jag minns inte varför, men jag försöker fortfarande skratta. och jag måste
höja rösten för att du ska se mig bland alla dessa människor. det finns ingen
sanning längre, det finns inga lögner. det finns bara du.

du finns, och jag minns att du sa 'jag har tid om du har lust', 'jag
kommer och vi ska sjunga sen sluta sjunga, men aldrig prata bara
röra.' men du lovade alltid. men du kom aldrig.

och du är en sån människa,
som man bara vill röra på armen med
ena fingret när du blundar och du är en
sån människa som säger 'knäpp inte på
strängarna, smek dom'

och jag vet,
att jag inte är så duktig för jag knäpper
fortfarande på strängarna. men det gör
inte så mycket, för du smeker strängarna
och det låter så jävla bra.

och jag undrar,
kan man älska en musiker om man
föddes utan musikaliska fingrar?